Om Bergmans gestaltande av religionen

"Den religiösa tematiken fuskades bort"

En personligt skriven och mycket intressant krönika om Ingmar Bergmans relation till kristendomen, av Carl-Otto Werkelid på Svenska Dagbladet.

Inte för att jag vet om Fanny och Alexander är den enda film där Bergman gestaltar kristendomen, (jag har bara sett Fanny och Alexander och Smultronstället - i den senare förekommer inte kristendomen explicit) men frågan är om den sker på ett så annorlunda sätt i t.ex. Nattvardsgästerna. Av de citat jag har hört från den filmen är det tveksamt.

Hursomhelst har Carl-Otto en mycket stark poäng om Bergmans gestaltande i just Fanny och Alexander;

Här stod man inför det som av alla kunniga filmvetare och kritiker utnämndes till Bergmans filmiska, nästan testamentariskt klingande, final – och fann att han religiöst sett, vid nästan uppnådd pensionsålder, inte kommit längre än till den garderob där han som pojke blev inlåst av pappa prästen.

Ens barndoms upplevelser av hur omgivningen har förmedlat tron är inte tillräckliga grunder för att i vuxen ålder inte våga närma sig tron på allvar, med ett öppet sinne, att låta sig drabbas, att utsätta sig för risken att drabbas. Skulle man kunna säga..

En gripande kommentar från en bok av Bergman citerar Werkelid också:

Det finns en rörande anteckning i slutet av Laterna Magica, en scen från april 1970 då fadern Erik ligger döende på Sophiahemmet. När Ingmar Bergman skall resa sig och gå efter ett besök tar fadern plötsligt hans hand och säger något sluddrande. ”Han läste något. Jag begrep nästan genast att han läste Välsignelsen. En döende far nedkallar Guds välsignelse över sonen. Alltsammans skedde snabbt och oväntat.” Och handlingen förblir okommenterad av sonen.

Några dagar senare är fadern död och efter några rader som beskriver hans ansikte, skriver Bergman: ”Jag tänker på honom ur ett förtvivlat avstånd men med ömhet. Det är illa ställt med Bergman denna dag, trots det vänliga ljuset över havet. Längtan att något äntligen ska röra vid mig, att jag ska få nåd. Det är illa ställt denna dag. Inte så att jag mår illa – tvärtom – men själen…”

I det svenska kulturklimatet behöver man ju alltid legitimera varför man tar upp det existentiella-religiösa stråket när man gör bokslut över en konstnär, vilket är helt absurt. Men Werkelid har iallafall en god poäng när han gör just det. (Jag citerar inte det.)

Läs Werkelids artikel, verkligen läsvärd.

"Varning för den sekulära fundamentalismen"

En intressant och i många stycken ovanligt insiktsfull artikel, en ledare i Kvällsposten (oberoende liberal tidning).

http://helsingborg.expressen.se/1.769248

Artikeln behandlar främst relationen mellan moderat islam och demokrati, som skribenten menar är en bortglömd relation i debatten.
Hon tar upp de hotbilder som t.ex. militären i Turkiet vill måla upp av det milt islamska regeringspartiet - som inte är att förväxla med de nationalistiska muslimska partierna som inte vann valet.

Men även i Sverige ser Dahlberg tecken på denna hotbildspropaganda mot religionen:

Även Sverige har sina anti-religiösa fundamentalister. Föreningen Humanisterna – med kändisar som Björn Ulvaeus i spetsen – har i olika debattartiklar krävt att religionsfriheten ska tas bort ur grundlagen.
Exakt vad de vill åstadkomma med detta är oklart, men det ligger nära till hands att tro att det är sådant som religiösa friskolor, slöja i skolan och offentliga lokaler liksom omskärelse av muslimska och judiska pojkar som är de verkliga måltavlorna.
Själv är jag inte ett dugg religiös, men jag har svårt för den religionsfientlighet som Ulvaeus och hans gelikar ger uttryck för. Det är intolerans i en ny snygg förpackning.

Skönt med en liberal - i ordets rätta bemärkelse, dvs inte en som kräver att alla ska tycka lika - som vet att ryta till lite när det behövs!

/Christoffer

Kan världen överleva utan religion?

Birger Schlaug fortsätter på sin fråga i "Tro på något större än veckans extraerbjudande":

"För några år sedan hade jag svarat obetingat ja och undrat om frågeställaren var riktigt klok. I dag är jag obehagligt osäker. Trots allt elände som religioner ställer till med. Men kanske är det så att vi utan religion, som ger oss normer om något högre än det materiella, inte förmår leva på ett sätt som alla kan leva alltid. Kanske är det så att vi för att kunna leva tillsammans behöver en religion, som sätter ramar och styr våra liv. Är det rent av så att religion är smörjmedel för oss ynka människor att ta oss upp ur ekonomismens och konsumismens träskmarker.

Tragiskt i så fall. Men vad ska man tro när man ser sig omkring?

Isac Newton förledde oss att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi lärde att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blivit bättre. Bara annorlunda."


"Vi lever inte på ett sätt som är hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra möjligheter att leva i morgon. Och vi anser oss inte har råd till något annat. Vi utsätts för mer normskapande påtryckningar än vi som mänsklighet någonsin gjort: konsumera, köp, var aldrig nöjd, sitt aldrig stilla, tänk inga långa tankar för det hotar välfärden.

Den mekaniska världsbilden formade våra tankar, satte gränser för våra utblickar och reducerade oss till något mindre än vi är. Och nu står vi här, främmande och rädda för att göra det vi vet att vi egentligen borde göra. Frihet från religion och kyrka skulle få oss att växa i frihet som individer, att ta ställning själva i stället för att bli påtvingade av mer eller mindre outtalade hot och löften. Jag tror fortfarande på det. Men jag vet inte om det fungerar. Människan tycks inte klara sin frihet."


Han länkar också till en intressant "understreckare" i SvD 25 juni:
Nytänkandets förakt mot kollektivet
"NY KAPITALISM Till skillnad från den klassiska upphöjer den nya kapitalismen nytänkande och förändring men förkastar lojalitet och erfarenhet. Enligt sociologen Richard Sennett leder den dock till förakt mot kollektivet och ett förgäves sökande efter identitet i våra ägodelar."

Det var en gång en meme

Alister McGrath, professor i "historical theology" i Oxford, och doktor i biokemi, har skrivit en artikel som han också höll som ett föredrag inför "the Royal Society of Arts" angående Daniel Dennets bok "Breaking the spell".

Här är artikeln.
Jag skriver ner en sammanfattning av artikeln:

Daniel Dennet är en högljudd ateist i samma liga som Richard Dawkins.

I "Breaking the spell" försöker Dennet (bort)förklara religion med ett antal olika modeller, där "meme-modellen" är den mest intressanta, enligt McGrath.

"Meme" är ett begrepp lanserat av Dawkins och som innebär en slags kulturell motsvarighet till en "gen". (Jag har alltid uppfattat den här terminologin som ett resultat av en viss naturvetares oförmåga att lämna sitt eget naturvetenskapliga paradigm, men då han ändå vill göra kulturanalyser känner sig nödgad att hela tiden göra samhällsvetenskap med från naturvetenskapen lånade begrepp - det är inte nödvändigtvis lyckat, men säkert ger det viss känsla av trygghet.)

Memer är föreställningar som sprids i kulturen ungefär som gener sprids på det biologiska planet. (Hmm. "I fail to see the analogy" - dvs. den enda relevanta analogin verkar vara att båda "sprids". Men samtidigt, det är ett trivialt påstående och ger knappast fog för att använda sig av en viss gen-terminologi, om än på ett analogt sätt om idéer.)

Fördelen (för Dennet) med meme-modellen är att man kan betrakta vissa föreställningar som i argument ogrundade - de har ju bara spridits i kulturen.

McGrath har själv ett förflutet som ateist och marxist - en sådan bakgrund innehåller nästan per definition ett antal föreställningar om vad religion "egentligen" är. (Feuerbach och Marx, t.ex.) Meme-modellen var han själv en gång i tiden entusiastisk över.

Enligt McGrath så är meme-modellen alltför löst definierad och svår att identifiera för att ha något egentligt förklaringsvärde.

Han gör också den intressanta noteringen att det blir väldigt mycket som blir "memer". Dels har vi själva föreställningen om "memer" - som själv är en meme.

Han debatterade med Susan Blackburn - en försvarare för meme-teorin - som medgav att ateism är en meme.

Då hamnar vi i det fina tillståndet att _alla_ föreställningar är memer som sprids på samma (förmodat "irrationella") sätt i kulturen.

Om ateism är en meme, så kan ateism förklaras på samma sätt som religion.

Man kan säga att både ateism och religion rör sig på filosofins område. Här är naturvetenskapliga resonemang inte tillämpbara - iallafall inte i första skedet.

Detta har att göra med att de är världsåskådningar och därmed inte handlar om en viss materiell process här eller där i universum som vi människor kan överblicka och kontrollera.

Att inte vilja lämna det område som vi människor kan överblicka och kontrollera, och därmed ha naturvetenskapens exakthet (nåja) - är feghet, anser jag. Missar man inte att använda en stor del av sin förmåga som människa om man inte vill ställa sig de frågor som inte besvaras med hjälp av laboratorieexperiment?

"We all need to examine our beliefs – especially if we are naïve enough to think that we don’t have any."

Han gör det!

http://www.dagen.com/dagen/Article.aspx?isArchive=False&ID=137180

Jag har hört rykten liknande dessa tidigare, men då tillbakavisades de av Blair. Han har iallafall ingen politisk karriär som kan ta skada av detta.

Förutom hans obegripliga inställning gällande Irak-kriget uppskattar jag Blair. Framförallt för hans engagemang för skuldavskrivningar och för Afrika som kontinent.

När Blair var ordförande för EU och värd för G8-mötet, så satte han skuldavskrivningarna på agendan. G8-Mötet i Gleneagles ledde också till konkreta utfästelser gällande avskrivningar för de 18 fattigaste länderna.

Han har också startat ett nätverk som skall jobba för utveckling av den afrikanska kontinenten:
http://213.225.140.43/

Sen verkar han ju rätt trevlig också, även om det är sekundärt för en politiker.

/Christoffer

Humanisterna som utmanar Sturmark

"De flesta förknippar humanism med aggressiv religionsfientlighet. Föreningen humanistisk förnyelse talar hellre om genlemanna- och gentlekvinnoskap och etiken som grunden för ett välfungerande samhälle. Möt humanisterna som utmanar Christer Sturmark" (länk)

Under lång tid har Christer Sturmark varit den mest tongivande profilen när det gäller humanismen. Han har en öppen kritisk hållning mot religion, och i synnerhet kristen tro. Det förvånar Carl Johan Ljungberg och Ulf Lönnberg att han så länge fått stå oemotsagd. - Jag anser att Christer Sturmarks humanismen är exkluderande till skillnad från den vedertagna humanism som de flesta människor står för, den som är inkluderande med resepkt för olika ideologier och trosinriktningar, säger Ulf Lönnberg.- Tidigare hade lärare i klassiska språk och andra ställt sig upp och protesterat högljutt mot hans tolkning av humanismen. Detta att säga att vi inte behöver latinet och kyrkan är att underminera samhället och inte att främja det. Humanism har alltid varit att ta del av andra människors kunskap, såväl inom konsten som inom religionen, säger Carl Johan Ljungberg.

Se även kritik från Anders Björnsson, ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet ("Rädda humanismen från Humanisterna")

Både kritik inifrån och utifrån... humanismen får mer och mer gemensamt med en religion;)

En klargörande artikel om problematiken kring eutanasi

En intressant och klargörande artikel i Signum om dödshjälp i allmänhet och katolska kyrkans ambivalenta förhållande till fenomenet.

Det är en mycket svår fråga anser jag, jag tycker dock att inställningen i den här artikeln är sund, även om jag är tveksam till att man kan göra så nätta uppdelningar. Gränsfallen torde ju vara legio.

Jag tycker att en grundläggande positiv princip måste vara att sjukvården skall, "lindra, bota och rädda" som det heter i läkareden. Att bara säga att det är en fråga för "individen" när denne vill avsluta sitt liv, är en förenkling. Samhället kan spara väldigt mycket pengar på individer som lärt sig att tro att deras liv p.g.a. en viss skada inte är värt något för dem själva eller deras anhöriga.

Den svårtolkade eutanasifrågan.

Ett klargörande stycke:

Som de tre fallen visar råder det trots minst 30 års diskussion kring frågorna om vård vid livets slut fortfarande en språklig förvirring kring relevanta begrepp. Hur kunde man i Italien och Spanien, och i svenska massmedier, blanda ihop eutanasi med helt andra dödsorsaker? Eutanasi innebär att en företrädare för sjukvården, i vanliga fall en läkare, aktivt och avsiktligt avslutar en patients liv på dennas begäran. Det är detta som den franska läkaren gjorde sig skyldig till. Att inte påbörja eller att stänga av en meningslös behandling (på engelska futile treatment) är något helt annat. Medan döden enligt eutanasibegreppet inträffar utifrån, genom en dödlig spruta, äger döden rum inifrån, genom den dödliga sjukdomen eller skadan, när det kan vara dags att låta patienten dö. Det var detta som skedde i Rom och Granada.

I diverse uttalanden från kyrkligt håll brukar det heta, att varje människas liv skall skyddas i hela spannet mellan befruktningen och den naturliga döden. Det är emellertid inte sällan sjukvårdstekniska medel som hind-rar en patient från att dö en naturlig död. Respiratorn är till för människan, och inte människan för denna apparat som kan vara en hjälp men också en fälla för patienten. Det är obegripligt att kyrkliga myndigheter i Italien och Spanien blundar för denna etiska grundprincip. En person har rätt till sin död – men däremot inte rätt till att dödas – liksom hon har rätt till sitt liv så länge livet varar på sina egna naturliga villkor. När prognosen för hennes liv är utsiktslös och fortsatt behandling i själva verket bara förlänger döendet får hon inte behandlas mot sin vilja. Den konstgjorda behandlingen blir kontraproduktiv.

Den kanske oftast förekommande semantiska förbistringen döljer sig inte sällan bakom emotionella dimridåer. Man påstår att man måste påbörja, och att man inte får avbryta, en behandling som kan förlänga en persons liv. Man kan vara överens om att detta vårdaxiom är korrekt under förutsättningen att livet kan räddas. När så inte är fallet, när prognosen är utsiktslös och livet på en patient inte kan räddas, måste man acceptera livets sårbarhet och dödlighet. Att förlänga livet blir i dessa fall i själva verket att förlänga döendet och i många fall också att dra ut på lidandet. När man tillämpar detta etiska riktmärke på cancervården tvingar varken kristen tro eller mänskligt förnuft en cancerpatient att acceptera kemoterapi, operation eller strålbehandling. Att vägra sådan behandling är kanske inte klokt i alla lägen men det är inte omoraliskt.

/Christoffer